Femte studioskivan från mästarnas mästare Slug och producenternas producent Ant!! Sukta och sug!!!
Ja mycke har hänt sen sluggo o grabbarna grus gjorde headshots mixtapsen för 6-7 år sen. Slugs label Rhymesayers är ju idag ett av d största independetbolagen i USA. Men inte så mycke som man kan tro har hänt, på inledande The Arrival skriker slug hånfullt som vanligt “-im just a man that loved rap so much in fact i put evry piece of myself inside these fuckin tracks” är rätt och riktigt. Han har ju en sjujävla inlevelse förmåga denna ironiska karl. Många kan tror när han sitter o deppar i tuppkam på framsidan att han är en pajas. På sätt o vis är han d men det är även vad han vill att vi ska tro. Slug bestämmer nämligen hur vi ska uppfatta honom. “Watch Out” är en riktig funkdänga med scratch o shit. Just här bjuder han på självironi o battleish medans Ant blir retro i trummor och samples. “Fuck a classic album give my life 5 mics” är kul. Mycket hiphopnostalgi i denna låt. Att han gillade LLCoolJ men när han började göra tjejlåtar rev slug sönder sin kangolmössa (klassisk kultig b-boy huvudbonad som bars av coola människor på 80-talet). Lite mer vanlig Atmosphere anda i glidande “Musical Chairs”. Slug är ju skapad för att berätta om en vilsen tjej eller liknande, han satte ju t i temat på tragiska hits som “dont you ever fuckin question that” och trombotroliga “The woman with the tattoed hands”. Här har vi en liknande, var o hur kommer beatboxen på slutet ifrån?
Det fortsätter i nästa “Say hey there” med känsligt trevande till smekande piano. Han avancerar med sång här, har man en röst som man kan böja, linda ihop och sen utveckla igen så funkar ju detta. Mer old school feeling i spralliga “Bam”. Breaks o cuts varvas upp här till fest. Men riktig Atmosphere stil återvinns i sköna “Pour me another” och det är så här jag tänker på den kärleksvördande Sean (Slug). Ant blir soulsalig i glada “Smart went crazy” och det känns som sommarn kommit tibaks. Han flörtar me en elgitarr och langar fram ett munspel på d upptrappade sista tonerna. Mera storytelling om just den damen kommer fram i “Angelface”. Djupt och poetiskt med den utmärkande smärtande rösten. Men i driviga “That night” släpper slug hest ur sig över ett funkigt sound signerat ant. För att sen kunna bli personlig och förnuftig i gospliga “Get fly”. Än om plattan har vart bra rakt igenom så väntar ja på nått som kan förmå mig att flyga igen. Och då kommer den, sista låten, “Little man”! Här får ni veta varför jag inte kan sluta älska slug. En jävla kärleksknippe verser om hans söner tror jag. En doftande sötmabomb direkt från eden!!
Skulle ranka slug som en av de bästa rapparna i gamet. Denna platta är mycket bättre än vad jag trodde, känns som att slug sagt och gjort allt man kan göra o säga men trots det så levererar han o ant fortfarande förfinad kvalite’. Det är fortfarande kul att lyssna på Atmosphere!!