Ja, de gjorde de igen, ytterligare ett nutida mästerverk från ett av 2000 talets viktigaste o bästa hiphopgrupper!!

Cunnin gjorde att de var ok att va en stenhård backpacker som ba gick omkring med lurar på skallen jämt o taga sitt namn på allt han såg men samtidigt vara en känslig o djup kille som hade smak för det goda i livet. Deacon the Villian och Kno var på ett livsgivande uppdrag att skapa den bästa och mest känsomässiga hiphop ja någonsin hört under mina snart 16-17 år i branchen. Och genom 3e magiska skivan här och 2 sporadiska mixtapes under sitt bälte så har de tillverkat ett namn som spelar i en helt egen division.
Straight from the south drar skivan igång på ett skumjazzigt beat, “since than” handlar om att du kan komma ifrån vilket snett hörn som helst i världen o rocka röv! Jag misstänkte att de skulle inte dröja länge innan de började krypa fullmåneylande pianon. “Nothing to give” är CL 100 %. Här hör man med att de kan även sjunga hyfsat på hooken. Tro på fan, öppningen på “caved in” låter som ett afrikanskt stamrop och om Einstein fortfarande levde skulle ja fråga han vart Kno hittar dessa jävla enastående samplingar?! Som snö på vintern gästar Cee-Lo här me sin gospliga sång och de e ba helt jävla superb när han gnyder “I cant hold on..but I just hold on”.
Kno har ju aldrig vart främmande för att plocka in gamla soul original och sen speeda up de lite, “hourglass” är fin som en svensk sommardag i juli med sympatiframkallande tankar. De gillar sommarn, “beautiful girl” är flämtande bra med ytterligare en klockren -70 tals röst sampling. Det är först där vid låt nr 7 som öronen och sinnena är beredda till en kompromiss. Men ja kan inte sluta lyssna. Mina fyrkantiga datorhögtalare pumpar ut sprittade toner som en fontän under Niagara. En gömd Inspectah Deck lina ligger inbakad under finspelta trumpeter på stämningsfulla “brain cell”. Deacon o Kno är ju 2 riktigt medvetna herrar o vet vad drömlandet o hemlandet älskar. Gangstrar, mördare, tjuvar, knarkare är sånt amerikanarna inte kan få nog av. “America loves gangsters” bygger på ren fakta. Action, mörda o lura folk är da shit i Usa! Immortal Technique drar sista versen på tragiska “never know why” och vi hör nåra ledsna berättelser hur de kan gå i livet för endel. “The gates” börjar inledande lugnt o mina öron känns trycklösa för en stund. Tills den barnvänliga gitarren börjar spela. Tonedeff går på djupet och hittar sig själv o nånstans där bland atmosfären och ytskiktet hittar även Deacon rätt. Har vart så mycke tårar nu så de avslutar me nåra tempohöjare. Kno som proddar nästan allt gör mycke instrumentfyllda produktioner med mängder av fylliga pianon, gitarrer o allt han hittar i backen. “Remember me” är ett bra bevis på de. Finns ingen ordentligt hit men istället 15 minihits. Det här är en sån där skiva som inte vill påminna mig om nått annat än de bekymmerslösa. A piece of Strange är ungefär som livet i stort. Det smakar sött, starkt o bittert på samma gång. CunninLynguists, ord är överflödiga.