Känner du till Cyne sen tidigare? Jag fick höras om dom för ett tag sen när jag inspekterade gästlistan lite närmare på en Daedleus-platta. På ett av spåren gästades han nämligen av några sköna vokalister som fångade min uppmärksamhet varje gång jag lyssnade på den. De kallade sig Cyne. Olyssnat beställde jag hem Evolution Fight och hem fick jag en av de tightaste plattorna på länge. Det ska sägas att som den sucker jag är för snygga omslag så var jag redan ovanligt väl inställd när jag spelade den första gången.

När man ska tala om nya förmågor tycks det för enkelhetens skull vara sed att jämföra de med andra, mer välkända musiker. Absolut inget fel i det, men jag har alltid lite svårt för det. Det går helt enkelt inte ihop med mitt sätt att tänka. Hur som, om jag ska göra ett försök med Cyne så blir det närmaste jag kan komma mina favoritkillar från Ohio, Five Deez, 3582 och andra Fat Jon konstellationer. Det är samma känsla jag får av det, luftig men ändå jordnära. Det är mycket snygga övergångar mellan låtarna, smarta texter och överlag sköna ljudbilder som här skapas av dessa fyra killar från Florida.

Jag erkänner gärna att jag ofta fastnar för denna typ av hiphop. Det är inte nån form av lyricism, det är inte hårt eller avsett för dansgolvet. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är men någon sa till mig att den gemensamma nämnare är att det är rätt intelligent. Om jag spinner vidare på det så är det småkluriga och framför allt medvetna texter, välgjorda kompositioner och inte minst – sjukt snygga detaljer. Med detaljerna i detta fall är smyghemliga samplingar, sköna jazzslingor och säkra stämmor. Cyne känns trygga i sitt sound.

Min barnsliga förälskelse i denna platta medförde att jag spelade upp den för de likasinnade jag sprang på under ett par veckor och det ska sägas att jag inte hört nåt dåligt sägas om den än. Med det sagt så kan jag inte annat än hoppas på att Cyne’s Evolution Fight även får låna din uppmärksamhet. Louise Lane