Jay Dee må va död men hans eviga jobb i studion kommer att eka för alltid. Ny platta med väldiga gäster!!

Busta Rhymes möter Beethoven på introt. Sen går Common in på ett rätt så halvskumma elektro röstande E MC 2 och rappar som om låten är ifrån Elektric Circus. Dilla var en mästare på trummor o sampling, Love har intensiva trumpeter och fullt ös. Han dammar av en soulig vokal sampling i Love och Pharaoe Monch sjunger o smårappar om de 4 viktiga orden på sitt egna sätt. Detta var ju ett av JDs område, souliga retro beats med solfunkig känsla. Baby med Guilty Simpsson o bästa polarn Madlib är ett prakt exemplar på det. Dilla lägger en vers på denna låt med. Jay D gjorde ju massa softa låtar med Common, So far to go är sommarljuv med D’Angelo. Men han va inte bara soulig denna Detroit lirare. Ibland kunde han flippa totalt och bli smutsig och briserande i trumljud och distade keyboards som på svamprykande Jungle Love. Som oftast hör man alltid att Dilla gjort en produktion. Både b-boy funkiga Over the breaks och jazztunga Body movin visar hans otroliga bredd som producent. Det flödar synthar och sönderspelade keyboard slingor på den sistnämda. Black Thought (The Roots) berättar hur stor producent Dilla var på marakaskakande Love movin. Sen en perfekt komma ihåg J.Dilla låt i Wont do. Här hör man att han även va en helt ok MC som inte bara ska bli ihågkommen för hans omsorgsfulla beats.
The Shining är sweet old soul mer el mindre. J.Dilla var en jävel på att återskapa ett odödligt -70 tals sound och man hör tydliga mönster av det på The Shining. Därför kommer hans låga aldrig att släckas…
Johnny Bass, tillbaks