En av de mest spektakulära rapparna från -90 talet återvänder med ny soft platta!!
Jo visst var det så, Pharoahe o polarn Prince Po gjorde säregna o invecklade låtar som gruppen Organized Konfusion på 90-talet och Pharoahe Monch blev känd som en MC med ett jävla sofistikerat flow . Han var ruskigt jävla tight-blixtrande, kolla låtar som Bring it on t.ex för att nämna en. Snubben ba gick in o mörda beatet varje gång! Sen kom den Rawkus eran med ryggsäckar o långfingret i luften, Pharoahe fick ut debuten 1999 som va halvklassisk väl kanske mer, iaf en riktigt bra platta men sen blev han nog som många andra rappare från den tiden rätt förvirrad. Spökskrev endel låtar o texter åt skojarna Puff Daddy, Jay Z o säkert många till. Efter många års tystnad så har han äntligen fått ihop Desire.

Som Common, T. Kweli m.fl hör Pharoahe till facket “medvetna” rappare som kämpar för frihet och en bättre värld kan man säga om man ska kategorisera. Så andra låten ut blir Free och man slungar in samma sample som Soul Position gjorde senaste plattan. Nån elgura här o där med kongotrummor som breaks o han frigör sina sista tankar. Sångbroder Showtime går loss i hooken på titelspåret och det är hitten på skivan med krigande stråkar, nu kommer han lite nära det större perspektivet och sån fet glidarlåt hem från the grind. Det är tufft av han att ge sig på en sån bultande mördande låt som P.E.s Welcome to the terrordome och än om han ligger i så kan ingen levande el död knäcka Chuck D, rappens Terminator! When the gun draws är lite tidig Pharoahe stil med ett starkt berättande om stålkulans väg genom tiden. En till minihit i Lets go med tryckande elisar o boom bapig trumtakt på 95 bpm. Här lyfter det igen och det är detta jag skulle vilja massa mer av. Bar tap, Hold on, So good o sista The trilogy trappar ner skivan och alla är softa låtar ala The Roots-DÁngelo stuk varav Erykah Badu gästar en.
Desire är en ganska bra platta än om något ljummen. Jag vet att han kan så mycket mer. Jag skulle vilja höra lite mer kötta (Simon says) mer stake ja mera “skit på er” anda nått som han lätt skulle kunna ta till. Desire är ibland bluesig ibland hiphopig och på slutet lider den åt det souliga hållet. Är det nån som skulle kunna göra en modern klassiker är det denna man. Han skulle kunna berätta djupa hoodtales, politiska svarta panter shit, livsstorys, battle teman ja fan tror han är kapabel till det mesta. Förutom Alchemist så är det gamla killen Lee Stone o Pharoahe själv som rattar o slår på padsen mestadels på Desire. Känns som att detta är den lugnare o finare sidan av Pharoahe Monch och nästa skiva kanske mer hat, kärlek och förhoppingsvis mera åt Internal Affairs hållet. Tiden får utvisa helt enkelt men Pharoahe Monch håller sin plats i the MCs hall of fame!!